Idag är det 15år sedan min farfar dog på
kryssningsfartyget Estonia. Jag var bara 10år,
helt otroligt att tiden gått så fort. Vi vaknade
på morronen och kollade på nyheterna.
Hörde att fartyget Estonia sjunkit.
Gick till skolan som vanligt (vi visste inte att
farfar var med på båten). Runt lunchtid kommer
pappa och hämtar mig och Micke i skolan..
min mamma va höggravid med Magnus och
pappa försäkrar oss om att det inte har hänt
henne eller bebisen nåt. När vi kommer hem
så berättar han att farmor ringt och berättat att
farfar var med på båten som sjunkit. Hela
eftermiddan satt vi vid telefonen och väntade
på att få höra farmor ringa och säga att farfar
var ok. Telefonen ringde aldrig. När det gått
2 dagar utan att vi hört nåt fr farfar så började
vi ge upp.. när det gått 1v så va hoppet helt
borta. Dom har aldrig hittat farfars kropp..
så det känns som att det inte blivit något
‘avslut’. Vid allhelgona brukar vi åka och
tända ljus vid minnes monumentet ute
vid vasa museet.
Min farfar var över 70 år när han dog och han
hade ett långt och händelserikt liv.
Men jag mår illa när man går ner till minnes muren
och ser små leksaker och bebis-skallror… ush
livet är så orättvist. 852 människor dog i de
iskalla vågorna, många av dom alldeles för tidigt.
RIP
Emsan - =(
Tänk att det redan gått 15 år. Minns det som att det bara var något år sedan.
Jojo - beklagar din förlust! Jag minns så väl nyheten. Bodde i Tyskland då, men nyheten spreds ju Europa över…Tragisk och meningslös olycka. Hoppas den ledde till skärpta kontroller av fartyg åtminstone…Är faktiskt lite skraj att åka båt efter Estonia.
Michaela - Fy vad hemskt och laskigt!
Det varsta med Estoni var att allt intraffade pa bara 5 minuter… Folk hade ju inte en chans att reagera!
Fruktansvart!
Johanna - Ja det är otroligt att det har gått så lång tid, 15 år, en av min systers bästa vänner var också med, plus hela hans högskoleklass, ingen klarade sig. Av någon anledning är det alltid grått och kallt när vi besöker minnesmonumentet, känns på nåt sätt som det är så man minns det, för det var ju en kall höstdag 1994 när det hände också. Blir alltid kall och nästan mörkrädd när jag tänker på det, mycket minnen som kom tillbaka igår när man såg på olika tidningars hemsidor osv.
Beklagar verkligen att det hände någon så nära dig och att ni aldrig fick någon ordentlig klarhet i det. Ta hand om dig <3